Resan till månen: Bonniers konsthall

När Bonniers konsthall undersöker kärleksaffären mellan konst och film har man lånat namnet Resan till månen från Georges Méliès film från 1902. Gärna för mig, för jag tycker varje spelfilm är en resa till månen; till en fantastisk, underbar, kitschig, skräckfylld eller sublim illusion.Filmpionjären Méliès började faktiskt som illusionist, därifrån var steget kort till filmen. Han visade film på sin trolleriteater i Paris som ett bland många illusionstrick. På den tiden var filmen ett folknöje som snarare hörde hemma på nöjesfält och varietéer än i de fina salongerna, film var vulgär populärkultur och förvisades länge från de sköna konsterna och den goda smaken. Det hindrade inte konstnärer från att älska filmen, tvärtom, surrealisterna älskade B-filmen på gatunivå, i de enklaste biosalongernas mörker öppnades en drömvärld bortom vardagen.I dag arbetar var och varannan konstnär med rörlig bild med hjälp av video, och bildkonsten inbegriper numera också filmen, ja, gränsen mellan video och film är ganska flytande. Och flera filmare är i grunden konstnärer som valt filmen som medium, till exempel Lars von Trier och påfallande många har stått nära måleriet, som Michelangelo Antonioni, Roy Andersson, Robert Bresson, Jean Renoir och Andrej Tarkovskij.Bonniers konsthall har klokt nog avstått från anspråken på att rita upp en historik, men några filmklassiker som Chaplin och Vertov (de kunde gärna ha varit fler) visas på små monitorer som ett slags fotnoter till de samtida konstverken.

Upptakten är genial: i en stor sal försänkt i mörker framträder ett helt landskap eller kalejdoskop av videoverk av Douglas Gordon, vars filmer gärna citerar andra filmer som Hitchcock, Scorcese och västernfilm. Rummet är som ett kollektivt minne, ett halvt slumrande omedvetet skikt genomsyrat av filmsekvenser. Om sömnen är dödens broder, så är filmen bror till drömmen – och kanske dödens halvbror: ett tillträde till den andra världen, ett slags swedenborgsk andevärld.Hela arrangemanget är samtidigt en skulptural installation där Gordons filmer visas på ett 80-tal gamla, klunsiga tv-apparater av olika modeller, staplade på plastbackar. Ja, hela utställningens scenografi är exceptionellt väl gestaltad.I spelfilmen sjuder en samling moderna myter och klichéer som konstnärerna använder ungefär som konsten förr kretsade kring antikens myter. Marco Brambilla pumpar upp myterna till ett apokalyptiskt crescendo i sin tre minuters video över mänsklighetens historia med hjälp av ett kollage karamellfärgade Hollywoodklichéer, ett fantastiskt diorama i 3D.Film är inte bara en projektion på en platt yta utan också materiell skulptur av celluloid: Rosa Barba visar en rörlig skulptur där 16 mm filmremsor slingrar sig som ormar mellan projektorspolarna i en rund, mandalaliknande låda. Så blir Resan till månen också en betraktelse över den rörliga bildens utveckling från fysisk filmremsa till elektronisk video.

Det temat fördjupas i Lindsay Seers märkliga videoinstallation som rör sig mellan foto, film, språk och kropp i en självbiografisk berättelse; hur hon som barn var autistiskt stum men i gengäld hade ett extremt visuellt minne – som bleknade när hon började tala. Hon visar sitt videomontage i en suggestiv byggnad som hämtad från bröderna Grimm eller Chaplin men som visar sig vara en kopia av Thomas Edisons Black Maria, den första kinematografiska studion där det magiska filmmediet föddes.Resan till månen är en av Bonniers konsthalls mest lyckade utställningar. Ändå kommer naturligtvis varje besökare att sakna något; själv hade jag gärna sett Guy Debords ikonoklastiska filmexperiment från 50-talet eller Rose Hobart av Joseph Cornell vars hela konstnärskap kretsade kring Hollywoodfilmens drömvärld. Och kan man verkligen förbigå William Kentridges underbara lek med Resan till månen i en utställning som utgår från Méliès film?Men nu var det som sagt ingen historik... det räcker med att Resan till månen uppenbarar filmen som drömmens broder och konstens syster.