Politiskt varé här
Björn av Kleen: Resutatet av en allt hårdare politisk positionering tycks paradoxalt nog vara en allt ömmare längtan efter att mötas.
När DN:s kritikerpris Lagercrantzen delades ut för andra gången i går citerade tidningens kulturchef Björn Wiman ur Olof Lagercrantz memoarbok Ett år på sextiotalet. Den enda sammanslutning som Lagercrantz säger sig ha tillhört var en bastuklubb i Drottningholm.
Prisets mottagare Per Svensson ville förmodligen manifestera samma slags oberoende när han i prisintervjun definierade sig som en "individcentrerad liberal som ofta längtar efter värmen i de stora gemenskaperna".
Att skryta med sin ideologiska ambivalens är dock allt ovanligare i opinionsjournalistiken.
I går kväll kulminerade vinterns batalj mellan höger och vänster med en Timbrofinansierad debatt på källarteatern Brunnsgatan 4 i Stockholm. Resultatet av en allt hårdare politisk positionering tycks paradoxalt nog vara en allt ömmare längtan efter att mötas. Jag såg med egna ögon den ömsesidiga nyfikenheten mellan rivalerna under överklassafarin i Saltsjöbaden. Och i går kväll var Lo Kauppi och moderaten Michael Storåkers överens på Brunnsgatan. De ideologiskt tvärsäkra kulturutövarna verkar påfallande ofta ha en snarlik drivkraft och målbild: vänstern vill ha stålar för att förverkliga sig själva och sin idealism, högern säger sig kunna skaffa fram medlen.
Typiskt nog var Mats Svegfors den enda debattör på Brunnsgatan 4 som hade en ansats till att blicka bortom sin egen budget. Högerideologen som blivit public service-chef försvarade med eftertryck "Sam Nilsson-doktrinen", det vill säga melodifestival som bete för K special. Kommers och konstnärlighet i samma kanal. En idé om en samhällsgemenskap.
Det var lite vackert. Och i sammanhanget nästan radikalt.
Björn af Kleen
