Dårpippi om teater
Svenska kulturjournalister älskar att kokettera med hur mycket de hatar teater.
Ett par groggar innanför västen på ett mingelparty och de burrar upp sig som stridslystna undulater: "Men teater, nej, fy fan, det går jag aldrig på."
Detta får dem att känna sig busigt inopportuna, som en Sid Vicious bland Sven Stolpar. Inte sällan baseras ställningstagandet på någon föreställning de såg på Dramaten i tidernas begynnelse. Onaturligt och långtråkigt! Overkligt och överspelat! Och Lena Endre pratar inte som folk gör på riktigt!
Senast var det Aase Berg som var ute och rastade sina förutfattade meningar (DN 13/2).
Hur kvittret från kultursidornas pippifåglar låter på andra ställen i världen vet jag inte. Men där finns organiserade teaterkramare. I söndags delades de brittiska teaterprisen Whatsonstage-awards ut och dominerade åtminstone mitt Twitterflöde med hyllningar till den inhemska scenkonsten i ett par timmar. I USA finns Tonypriset. I Frankrike Molièrepriset.
Man längtar efter något liknande i Sverige. En riktig slabbedaskare till pris, en helkvällsgala som omfattar både institutions- och privatteater, fria grupper och regionteatrar. Om inte annat för att förse den dominerande och sövande klagovisan från teaterhatarna med en vacker överstämma.
För det är ju inte av slump som av teatern fostrade skådespelare som Mikael Nyqvist, Noomi Rapace, David Dencik och Ola Rapace lägger Hollywood för sina fötter just nu. Utan svensk teater vore inte bara landet, utan faktiskt hela världen, en lite fattigare plats.
